Sedan 1984 bodde vi i en 70-talsvilla i Upplands
Väsby och var lite less på den tidens charmlösa hus och dåliga
byggstandard. Golv av spånskiva som kollapsade då de blev blöta,
väggar av tunn gipsskiva som det lätt blev stora hål i och
direktverkande elpaneler var inget för oss! Liggtimmer, Falu
rödfärg, kakelugnar och fria vidder var några av drömmarna. Vi
trivdes med våra jobb i Uppsala respektive Stockholm och insåg att
det skulle bli mycket pendling för att nå målet!
Mellan 1988 och 1990 besöktes ett 30-tal ställen
som var antingen för dyra, för dåliga, för långt bort eller som
någon annan helt enkelt hann köpa innan vi bestämt oss. Vi hade
nästan gett upp men var i januari 1990 på väg till en visning i
Sala. En liten annons i DN berättade om en avstyckad gård strax
norr om Enköping - dvs bara någon kilometers omväg.
Vi kom aldrig
till Sala! Det tog knappt trettio minuter innan vi bestämt oss och
ringt mäklaren. Gården låg i vacker bymiljö. Den hade en kort
allé fram till en kringbyggd gård. Stor tomt och ekonomibyggnader
för mina gamla bilar fanns. Bra läge för pendling. Några saker
fick vi pruta på. Ingen "sjöutsikt" pga av vår dåliga
tajming - slätten torkade ut efter bronsåldern! Och högt läge är
relativt - med 15 meter över slättlandet har vi ändå milsvid
utsikt. En sak insåg vi direkt. Det skulle bli jobbigt med så många
hus! Och med "nio tak" kan vi bekräfta de farhågorna 23
år senare!
Nästa gång skall jag berätta lite mer om byn och om
alla våra hus.